MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
Platons analogi med den fyrdelade linjen kan lättast förklaras som en sorts tankekarta över hans idéer, rådande vad som är den högsta sanningen och falska illusioner. Mellan kunskap och inbillning. Analogin går i ett dialektiskt resonemang tillsammans med det jag tidigare skrev om Platons analogi med solen.
Allt detta har egentligen extremt mycket djupare innehåll än vad det till en början kanske ser ut som. Hoppas att ge i alla fall en kortare ytlig genomgång av terminologin rådande illustrationen jag också designat med detta inlägg
- - -
SINNESVÄRLDEN OCH IDÉVÄRLDEN
Den vertikala linjens etymologi
Liksom all annan dialektik bygger teorierna på paraboler mellan uppdelningar mellan olika tvåsamheter. Redan från början är Platon väldigt tydlig med att dela upp upp sin metafysiken mellan det som på grekiska kallas aisthesis och noein. Den första kategorin klyver linjen vertikalt. Mellan upplevelse och förstånd. Linjen delas sedan procedurellt upp på mitten flera gånger i tudelade kategorier.
Sinnesvärlden
Aisthesis (αἴσθησις) presenteras i den vänstra kolumnen i illustrationen - vilket jag har tolkat till olika grader av varanden. Alltså på vilken ontologisk nivå objekt förblir sanna. Längst upp på denna tudelade skala tolkar jag detta som "Begriplighet". Det som i upplevelsen kan ses som närmast sanningen och Det goda. Längst ner på denna skalan placerar Platon det han refererar till avbilder eller skuggor. Detta tolkar jag i kategorin som "Perception". Sådant som går att förstå som närmast sämre representationer av den egentliga verkligheten. Den lägsta formen av begriplighet.
Aisthánomai ordagrant betyder att känna eller att tyda.
Idévärlden
Noesis (νόησις) presenteras i den högra kolumnen i illustrationen - vilket jag har tolkat som olika grader av vetanden. Alltså vilken epistemologisk nivå subjekt förblir sanna. Längst upp på denna tudelade skala tolkar jag detta som "Kunskap". Det som förståndsmässigt kan ses som närmast sanningen och Det goda. Längst ner på denna skalan placerar Platon det han refererar till tro eller illusioner. Detta tolkar jag i kategorin som "Åsikt". Sådant som går att förstå som närmast sämre kunskap om den egentliga verkligheten. Den lägsta formen av kunskap.
Noeîn ordagrant betyder att förstå eller att bestämma.
- - -
Kortfattning av analogin med solen, uppifrån och ner:
SOLEN > ljus > syn > synlighet
VARANDE > sanning > kunskap > begriplighet
- - -
KUNSKAP OCH ÅSIKT
Den horisontella linjens etymologi
Kunskap
Episteme (ἐπιστήμη) är känt i Platons definition som sann rättfärdigad tro. Alltså kunskap i berättigande med förstånd. På den vänstra sidan presenteras detta som högre och lägre "former". Form har en ganska annorlunda definition i Platons terminologi än som vi använder det på svenska. Något han åsyftar till en mycket mer abstrakt tolkning än endast geometriska eller fysiska former. Utan mer i sådan betydelse som rör mer logisk metodologi. På vänster sida i denna kategorin finner vi "Begriplighet" (EPISTEME). Där dialektik är den metodologi Platon anser står närmast Det goda i sanningen. Ett begrepp jag vidareutvecklar i ett utav mina veckans ord. Matematik är en aningen lägre form av begriplighet som står lite närmare till tingens verklighet.
På den högra sidan av linjen finner vi "Kunskap" (EPISTEME). Den högsta kategorin för detta kallar Platon noein eller "Förstånd". Det överordnar aningen dianoia eller "Tanke", som är en aningen lägre kategori till det Goda.
Åsikt
Doxa (δόξα) ligger till i den lägsta kategorin av den fyrdelade linjen. Det står för allmänhetens populära åsikt. Den sämsta formen av vetande visas i tomma, icke rättfärdigade, trosföreställningar. Platon jämför detta i analogin med skuggvärlden. I den uppfattningen upplevelser presenteras som konstlade och oäkta. På vänster sida i denna kategorin finner vi "Perception" (DOXA). Där tingen som fysiska objekt står aningen närmare Det goda i sanningen. Fysiska objekt rangordnas över knappa avbilder som han ofta refererar till skuggor. Falska objekt som inte ens är det de är tänkta att representera.
På den högra sidan av linjen finner vi "Åsikt" (DOXA). Den högsta kategorin för detta kallar Platon pistis eller "Tro". Det överordnar aningen eikasia eller "Illusion", som är den lägsta kategori från Det goda.
- - -
Kortfattning av etymologin, vänster till höger:
EPISTEME (varande förstånd)
Begriplighet - universaler som den renast formen
Kunskap - ordning i form av regelbundenhet
DOXA (blivande uppfattning)
Perception - iakttagelse av objekt
Illusion - förvillande framträdanden
- - -
Den fyrdelade linjen handlar alltså om metafysiken i förhållandet mellan kunskap och verklighetens natur. Det goda hänger alltså ihop med vad som är högst sant. En liknelsen som är mycket vanlig i det antika Greklands kulturella tidsanda. Jag vet att inget av det här särskilt enkelt att förstå. Jag tror man måste bilda sig en egen uppfattning utifrån de mediers som finns där ute själv. Men framför allt läsa Staten av Platon själv där han går igenom analogin i en dialog mellan Glaukon och Sokrates!