Universum evolverar

​

Evolution är det beskrivande nyckelordet som skildrar universums utveckling. Termen gäller alltså inte bara biologisk utveckling. Övergående från universums abiogenesis, innan livets uppkomst, så beskriver man alltså även det astrofysiska förloppet som en sorts evolution. Det första som slår mig när jag studerar dessa krafter är dess påtagliga tema av fyrfaldighet. Jag vet att det spelar föga roll för moderna fysiker vad resultatet slutar upp rent estetiskt. Men jag tycker det är intressant att se hur de klassiska elementen; eld, jord, vatten och luft på sätt och vis gör sig påmint på detta vis. Tekniskt sett har talet fyra inget att göra. Mycket tyder ändå på att det finns fler okända faktorer att räkna med.

​

Enligt NASA:s kommunikationsansvarig Michelle Thaller, spelar symmetri och känsla knappast en nödvändig roll i modern astronomi. Men det tjänar som en liten fetisch bland logiker att vilja förstå universum på detta vis. Det hjälper våran män-niskan att rationellt begripa sig på teorierna i princip, i motsats till ett mer praktiskt sätt att se på saker och ting. Universum finns även inom oss själva.

​

​

​

​

​

- - - - -

​

​

Historia

​

De antika tänkarna ville aldrig begripa att universum inte följer en sortens teoretisk sett perfekt symmetri. Ett tema som forntidens teologer tillbringade mycket tid åt att fundera över. Psykologin i denna typen av tankemönster är mycket slående.
 

Trenden jag menar ha observerat kommer från tidigare mer anti-empiriska inslag. Med exempel från Platons idévärld vilket har lett den större delen av västvärldens historiskt lärda män att tro universum följer platonska solider i mikrokosmos, till perfekta cirklar i makrokosmos. En annan observation kommer från Aristoteles antagande utifrån eternism, i motsats till kreationism och evolutionism. Det samma teocentriska temat är kända från många erkända filosofer som Al-Ghazali och Descartes, vilka båda på förhand antog en sorts dogma vi känner till som ockasionalism. Genom hela antiken, medeltiden samt en bra bit inpå renässansen. Speciellt de religiösa studierna gick med åskådningen att det aldrig går att observera orsaksförhållanden mellan medvetandet och materia. Johannes Kepler på 1500-talet fann stora svårigheter att överkomma detta önsketänkande. Den önskan fick vetenskapen bittert korrigera när hans kollega insåg planeten Mars bana över himmelen endast går att räkna ut annars om man ger upp den teocentriska trenden. Speciellt René Descartes gick i graven med att tro kroppen och själen måste förbli evigt separerade. Med Gud som den enda länken bortom tid och rum. På sätt och vis är det väldigt tragiskt — det här infallet där människor tenderar att projicera sina mentala kategorier på omvärlden, snarare än att rätta sig efter världen. Jag finner det tämligen besynnerligt. Speciellt som det talar mycket om människans "inre" eller "andliga" natur. Behovet av att liksom fånga världen med hjälp av idéer... än mer tragiskt, utifrån ideal. Platon var absolut övertygad om att världens fundamentala beståndsdelar behöver innefatta ett mycket specifikt moment av det de antika grekerna refererade till gud. Ett sorts ursprungstillstånd kombinerat av det goda, det sanna och det sköna... Kan det någonsin bli för fåfängt att få känna sig hel, om inte "helig", med resten av universum?

 

​

- - -
 

"Scientists don't try to understand the universe because it is useful

But because it is beautiful

Though without understanding reality of its beauty there would be no meaning for usefulness"

 

- - -

​

​

Hel med universum

För medeltida filosofer var det mycket viktigt att en teori om universum måste stämma överens med tron på själen. I strävan efter att avtäcka livets mening. Vart allting är på väg och hur det kommer att sluta. Nu för tiden ställer vi också liknande frågor. Bittert har vetenskapen tingat filosofin att ge upp själens strävan efter att få bli hel med ett fysikaliskt universum. Det är knappast en agenda som ligger högt upp på dagordningen bland nutida vetenskapsstudier. Istället tror jag det finns något som återspeglar denna sökan inom oss själva. Än idag finns det kosmologer som funderar över symmetriska former mellan universums fundamentala krafter direkt. En rangordning vars teoretiska omfång egentligen inte tjänar något större ändamål, än att verka simpel. Fast på ett estetisk plan. Ett exempel på en sådan fysiker är Garrett Lisi. Med sitt koncept om ett åttadimensionellt universum. Den så kallade E-8 teorin. Trots detta så saknas många elementarpartiklar ännu för att bekräfta doktor Lisis modell. Den typen av "sköna" eller "vackra" sakläge kosmologerna refererar till supersymmetri! Viljan att teoretisk ena de de fyra växelverkande krafter med varandra. Det sker genom att söka efter förhållanden bland elementarpartiklar som kan bekräfta ett supersymmetriskt mönster. Det har nu mätts upp till universums fundamentala krafter väger mellan ett till tio upphöjt med trettioåtta nollor (1 - 10^38). Se illustrationen på toppen av sidan, inte så värst symmetriskt. För Platon var det absolut grundläggande att hans modell av abstrakta kroppar. Ändå faller det pladask på total bias. Ironiskt nog fortsätter astronomernas strävan att göra sina idéer "hela" med resten av universum.

​

​

- - -

​

​

"He affirmed his significance as a conscious rational animal proceeding syllogistically from the known to the unknown and a conscious rational reagent between a micro and macrocosm ineluctably constructed upon the incertitude of the void."
   —James Joyce

​

​

​

- - - - -

​

​

Klicka på den understrukna länken för att komma till huvudsidan

KOSMOLOGI