MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
HISTORISK KOSMOLOGI
Del 3 - Renässansen
- - -
Mycket händer i Europa när naturfilosofiska modeller börjar förenas allt mer med varandra. Från observationer börjar nu en ny typ av doktrin ta form. Det som vi i nutiden kommer att kalla vetenskap, frånskilt det som tidigare refererades till som naturfilosofi. Den avgörande skillnaden går till historien som framtidens intellektuella hjältar. Jag vet personligen att den här distinktionen mellan naturfilosofi och vetenskap kan verka luddig från ett historiskt retro-perspektiv. Allt historiska tänkare trodde på förr i tiden visar sig inte alltid vara sant med senare teknologi. Den exakta benämningen för en "vetenskapsman" existerade inte under antiken och medeltiden. Tidigare kallade man sig för naturfilosof, naturhistoriker kanske matematiker eller naturteolog. Men vetenskapen som den doktrinen vi känner till idag vart ännu inte påkommen!
För många framkommer det aningen förvirrande när det skrivs i läroböcker att till exempel Aristoteles var bland de första vetenskapsmännen. Eller att Newton grundade vetenskapen med sina upptäckter. Ingen av dessa kallade sig dock för vetenskapsmän. Inte för ens i efterhand [i modern tid] har man titulerat föregående upptäcker i mån för vetenskapligt syfte.
Renässansen är den epoken som historikerna känner igen efter medeltidens dogmatiska slummer. Logik och förnuft fart igen och naturfilosofer börjar forma sina teorier allt mer efter observationer. Ett vanligt misstag många gör angående den här tiden. Är att folk fortfarande trodde jorden var platt. Det stämmer så klart inte. Columbus liksom nästan alla andra visste att jorden var sfäriskt formad när han ämnade hitta en genväg till Indien. Vad han misstog sig på var jordens totala omkrets. Vars uträkning han borde känt till på sin tid, men valde att ignorera...
- - -
• Kopernikanska modellen (1473 - 1543)
Nicolaus Coperincus skrev De Revolotionibus Orbum Colestium. Efter mycket om och men med den katolska kyrkan, förklaras därmed universum som heliocentriskt med hans egna observationer om planeternas rörelse. Kosmologin inleder därmed en ny era, där bevis grundat på förnuft och observationer äntligen vinner mark mot traditioner.
• Tychoniska modellen (1546 - 1601)
Tycho Brahe bekräftar Nilakanthas modell. Vidareutvecklar den med att bland annat räkna ut Mars omloppsbana. Upptäckten tvingar honom att erkänna planeterna inte kan följa cirkulära banor. Utan att allt följer mer eller mindre elliptiska banor. I början på sidan nämner jag Johannes Kepler som gjorde mycket av grovjobbet i Brahes observatorium på ön Ven i Sverige. Problemet var bara att han aldrig erkände detta offentligt. Eftersom han avskydde tanken om planeternas asymmetriska banor runt solen, så mycket, att han tog med sig tron på platonska kroppar in i graven. Äran för upptäckten gick istället vidare till hans samtida medarbetare.
På bilden ovanför står det på latin, något i stil med; Brahes planetosfär, eller universums struktur efter Tycho Brahes teckning med planvy. Titeln understryker alltså betydelsen av att solsystemet består utav sfäriska former och inte endast är platt. Endast bilden från sitt perspektiv är platt med den planvy som Brahe presenterar.
• Brunos kosmologi (1548 - 1600)
Giordano Bruno avvisar allas tidigare koncept med att solen och jorden skiljer sig från alla andra himla kroppar. Innan dess begrep man aldrig att planeter såg ut som världar med berg, dalar också vidare. Ungefär som på jorden. Utifrån denna insikten konstaterades därmed möjligheten med liv andra planeter. Han trodde också på den gamla modellen med fyra grundelement och det femte element man fortfarande kallade aether, eller "etern" på svenska.
• Kepler (1571 - 1630)
Johannes Kepler förenade fysik med matematik. Lyckades därför bevisa planeternas elliptiska banor officiellt. Han byggde den modellen vi har av solsystemet vi har idag. Fast han trodde fortfarande avlägsna stjärnor satt fixerat på en sorts himmelsk sfär. Kepler trodde också på liv kunde existera på andra planeter.
Vid det här skedet författades även världens första science fiction roman. Kepler hade nämligen en mor med väldigt vild fantasi. Vilket ledde honom till att skriva boken Somnium. Handlingen utspelas i en dröm där en påhittad assistent till Kepler reser till månen. På månen beskriver han i detalj perspektivet ner på jorden. Med förvånansvärt goda förutsättningar. Dess värre anklagades modern Katharina Kepler senare för häxkonst. Det sades att hon blev torterad men vägrade erkänna något av anklagelserna. Johannes kämpade förtvivlat med att övertyga den protestantiska kyrkan att hans mamma var oskyldig. Till sist släpptes hon fri men avled året därefter. 1634 publicerades boken av Johannes son, Ludwig Kepler.
- - - - -
Klicka på den understrukna texten för att komma till nästa avsnitt:
UPPLYSNINGEN
Vetenskaplig kosmologi - Upplysningstiden - Del 1
